På flera håll i Sverige

Det finns vackra kommunnamn. Sala är ett, Ovanåkers ett annat. Vimerby ytterligare ett. Dock lämnar landets kommunnamn i övrigt mycket att önska. Jag ger er därför ytterligare en lista, landets löjligaste kommunnamn. Denna gång i bokstavsordning.

Byt!

Bräcke
Dals-Ed
Gagnefs
Hofors
Höörs
Kinda
Krokoms
Mönsterås
Orsa (om man talar skånska)
Ragunda
Robertfors
Ronneby
Salems
Skinnskattebergs
Skurups
Staffanstorp
Strängnäs
Sunne
Surahammars
Svenljunga
Säffle
Sölvesborg
Tibro
Tierps
Trosa (förlåt, den är gammal, men, Trosa? Nej)
Ulricehamn (mest för att kommunen och staden väljer att stava sig med 'c')
Upplands-Bro
Vaggeryd
Vansbro
Vara
Vellinge
Vårgårda (även utöver den självklara snuskfaktorn är 'Vårgårda' knappast särskilt tilltalande som ortsnamn)
Ydre
Älvkarleby
Ödeshögs

Byt, snälla.

Dessutom är trenden där orter anser sig för fina för suffixet kommun och istället byter till 'stad' vedervärdig. Om de inte är en riktig stad det vill säga. Göteborg stad - ja, Haparanda stad - nej.

Och Lidingö stad, vad fan är det? Som om de byggt upp en liten mur med en liten liten vallgrav runtom kring. Absolut icke! Mölndals stad ska vi inte ens börja med. Har de en liten stad gömt någonstans i kommunen? Flöt den i så fall bort under översvämningen? Jag har i alla fall aldrig sett någon stad i Mölndal. Och jag bor oroväckande nära. De kanske har byggt den under tiden jag varit borta. Ett litet Legomölndal. Mölndal stad... pfff. Det blir inte mer glamoröst för det, Vaxholm! Hör ni det?

Sedan undrar jag lite över vem som bestämmer huruvida kommunen använder sig av ägandeform eller inte. Sundsvalls kommun, Sunne kommun. Sunnes kommun hade visserligen låtit roligt. Då hade den klarat sig undan att listas ovan.

Slutligen: Jag önskar så att Rissne vore en egen kommun. Rissne låter för jävligt. Eller Rissnes stad! Tänk den värld...

Någonstans i mitt rum #2

Sitter här i min ensamhet tillsammans med Mark Levengood via Sommar i p1:s podcast (har aldrig reflekterat över att mannen heter Levengood förut. Jättekonstigt namn). Det är lugnt nu. Idag var första måndagen sedan tidiga februari jag slapp gå upp klockan sju. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. jag kommer snart att bli vansinnigt uttråkad. För att döva galenskapen bloggar jag. Skriver en lista, dygnets fem bästa klockslag:

1. 22.38
2. 09.23
3. 20.10
4. 13.15
5. 04.04

Någonstans i mitt rum

Sitter här i min ensamhet tillsammans med min nye följeslagare, en iBook jag halvimpulsköpte under gårdagen. Det dyraste inköpet jag under mina dryga 23 år mäktat med. Som en Sancho Panza kommer den att stå vid min sida, vara mitt språkrör ut mot den riktiga världen, varna mig för faror, trösta mig när jag kommer hem sent om natten. Jag döper den därför Sancho.

Jag funderar samtidigt på att avliva min blogg. Fastän det vore bara ytterligare ett bevis på min kortsiktighet, min oförmåga att slutföra saker, löpa linan ut.

Stora Nygatan 2A

Leijonkungen, kom tillbaka! Allt är förlåtet! Scar släpper in hyenorna!

Ön #2

Ok, jag ska nog vara på den säkra sidan och lägga in en spoilervarning här för den som inte sett säsongsavslutningen av Lost s3. Läs inte föregående inlägg! Jag kommer dessutom att lägga in lite bilder för att maskera inlägget nedan.

Februari...

Ön t/r

Visst ja, nu har säsongsavslutningen av Lost s3 sänts i Sverige. FLASH-FORWARD!!! lostpedia.com

I vingården

När kommer TV4 till sist släppa vingården på DVD?

Överallt i Sverige

Sommarlov
Sommarlovsmorgon
Sommarens första nypotatisar
Sommarens första svenska jordgubbar
Sommarregn
Sommarstad
Sommaren i City
’Sommaren i City’
Sommartid
’Sommartider’
Sommarnatt
’Sommarnatt’
Sommartoppen
Sommarplåga
Sommarens nya glassar
Sommarens bästa grilltips
Sommarens farligaste alger
Sommartorka
Sommar i P1
Sommarläsning
Sommarställe
Sommartorp
’Sommartorpet’
Sommarkatt

Någonstans i glesbygden

Torbjörn Fälldin med vänner har skrivit ett tänkvärt debattinlägg i dagens DN. Inspirerad av detta vill jag gärna att tidningen någon gång under nästa vecka publicerar även min debattartikel. Jag kan korta ner den om det behövs, Mats Bergstrand.

Du kan inte välja vem du är och det är ingenting fel med att plöja åkrar. Men när det handlar om barn, då måste vi kollektivt ta vårt ansvar och inse att det gått för långt.

FN:s Barnkonvention är mycket tydlig på att det just är barnets bästa som är vad som till syvende och sist ska räknas, även om detta ibland innebär att en del vuxna som vill bli föräldrar inte kan anses lämpliga för detta ändamål.

Jag har som sagt ingenting emot dessa personer. I Sverige är vi en demokrati där varje person har rätt till sina val och till sin egen identitet. Är man lantbrukare så är man. Inget fel i det. Men, återigen, barnets bästa är vad som måste räknas.

Tittar vi på FN:s barnkonvention kan vi bland annat läsa i artikel 13, paragraf ett, att:

Barnet skall ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.

Vidare tillslås i paragraf 17, artikel 1 (a) att det åligger konventionsstaterna att:

uppmuntra massmedier att sprida information och material av socialt och kulturellt värde för barnet

Glesbygden ligger långt efter tätorter vad gäller tillgång till bredband. I många fall har dessa personer inte ens en vanlig modemuppkoppling. I dagens IT-värld lämnas ett barn som växer upp i ett hem utan tillfredsställande internetuppkoppling utan en rättvis chans att "söka, motta och sprida information".

Artikel 24, paragraf ett, handlar om rätt till sjukvård:

Konventionsstaterna erkänner barnets rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa och rätt till sjukvård och rehabilitering. Konventionsstaterna skall sträva efter att säkerställa att inget barn är berövat sin rätt att ha tillgång till sådan hälso- och sjukvård.

Hur långt är det mellan två genomsnittliga vårdcentraler i norrlands inland om 11-åriga Maj-Gull skulle bli biten av en ko och behöva en rabiesspruta? Hur snabbt kan en traktor ta sig fram längs rapsfälten i Skåne om, gud förbjude olyckan skulle vara framme och 5-åriga Jöns skulle ha råkat ut för en olycka med skördetröskan?

I artikel 16, paragraf tre hittar vi dock kanske det mest övertygande argumentet. Texten lyder:

Inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och sitt anseende.

Vi vuxna vet att det inte är något fel med att bo på landet, tvärtom är det ofta en fridfull tillvaro utan många av de problem vi 'konventionella' stadsbor lever i utan de krav och den stress som är legio i urbana områden. Det är heller inte något klandervärt att vara bonde. Bönder håller dessutom glesbygden vid liv och förser oss med prima svenska råvaror.

Men föreställ dig ett barn (ett barn!) som på sin första dag i grundskolan, vilket ofta även är dennes första egentliga kontakt med omvärlden, på tiorasten blir utsatt för en kaskad av smädesord såsom 'skogsmulle', 'lantis', eller rent av 'bonde'. Dessa ord kanske kan tyckas harmlösa, du kanske själv använt något i en skämtsam ton mot någon nyinflyttad norrlänning. Men att utsätta ett barn för detta kan ha stora konsekvenser för dennes fortsatta utveckling.

Det största steget mot att låta bönder skaffa barn vore att låta dem ingå i vanliga äktenskap. Därför är det av största vikt att den inrättning vi har idag, där bönder i trettioårsåldern bilar in till närmaste tätort under helgen, konsumerar stora mängder alkohol och finner sig en tillfällig 'vän' för natten, för att i gryningen köra de femtio milen tillbaka till gården och TV 1000, inte ändras.

Äktenskapet är den kulturella och biologiska institution, vars främsta och kanske enda syfte är att avla fram barn. Det är viktigt att denna tradition hålls vid liv även i framtiden, samt bibehålls i sitt naturliga tillstånd. Att låta bönder gifta sig vore ett hot mot detta tusenåriga inrättning. Vi vet alla att alla kvinnor lämnar glesbygden vid första tillfälle. Vi känner även till konsekvenserna av vad som händer när storstadskvinnor ändå försöker lämna staden för landet.

TV 4-programmet Bonde söker fru kan tyckas vara ett mycket varmt och charmigt program om att mot alla odds finna kärleken. Samtidigt visar det med all klarhet på hur onaturligt det vore om dessa bönder faktiskt skulle skaffa familj. Tänk dig hur det skulle se ut när 9-åriga Ninni frågar sin bondefar och sin uppsökta-fru-mor om hur det gick till när mamma och pappa träffades. "Jo du, lilla Ninni. Det gick till så att jag anmälde mig till ett TV-program där jag fick välja ut en grupp främmande kvinnor att bo på min gård, varpå de en efter en gallrades ut eller lämnade självmant, förhoppningsvis efter att jag småhånglat lite med dem. Till sist var det bara din mamma som stod ut, och - vips - där var du!"

Jag uppmanar därmed lagstiftare och allmänhet att tänka till än en gång gällande konsekvenserna. Det är absolut ingenting fel med bönder. Ingenting alls. Men tänk på barnen.

Hemma? Medieval Times? Rosendals trädgård??

Jag finner mig ställd inför ett smärre dilemma.

Som tidigare nämnts på denna blogg hålls det på onsdag kväll säsongsavslutning i form av ett mustigt dubbelavsnitt av TV-serien Lost, av vilken undertecknad varit beroende sedan hösten 2004. Detta har under senaste veckan varit min tillvaros främsta förhållningspunkt, jag föreställer mig att det är lite på samma sätt som ett crackhuvud sitter och suger på karamellen (no pun intended [finns det någon svensk fullgod motsvarighet till 'no pun intended'?])i väntan på den Ljuva Stenen.

Få saker skulle således kunna få mina onsdagsplaner omkastade. En av dessa kan dock tyvärr ha landat i mitt knä i form av en inbjudan till medeltidsrestaurangen Medieval Times, där gästerna äter med händerna samtidigt som de underhålls av tornerspel. Har du sett The Cable Guy minns du säkert scenen där Jim Carrey medelst svärd nästan dödar Matthew Broderick i en sådan restaurang/tornerspelsskådeplats.

Jag tar därmed gärna lite input i hur jag ska göra. Det går visserligen alltid att se på repriser dagen efter, men då utsätter jag mig för en full arbetsdag i total isolering av rädsla för att läsa/höra något som kan avslöja något. Men som min franske vän uttryckte sig: "I like the middle ages".

Jag är dock glad att jag inte är i Stockholm, då ett svårt lockande tredje alternativ slängts in i mixen, 'Dansande barn firar Linné':

"Dansande barn firar Linné
Dansande barn från skolor och förskolor i Stockholm hyllar Carl von Linné på 300-årsdagen den 23 maj. Dessutom spelar pianisterna Roland Pöntinen och Staffan Scheja musik av Mozart, Schubert och Ravel. Det hela äger rum på Rosendals trädgård på Djurgården i Stockholm onsdagen den 23 maj kl. 18.00 och arrangeras av Programmet Dans i skolan.
Välkomna!"

Ön

Satans Lost!

Det gör ont i kroppen, jag längtar så att det gör ont i min kropp. Onsdag klockan tio, varför kan du inte vara fredag klockan sju minuter över två?

Efter att ha saggat ihop en smula under säsong två och stora delar av säsong tre har Lost-skaparna, firma Abrams/Lindelof tagit sig samman och under de senaste månaderna i en jämn ström (inga satans tvåveckors-uppehåll) spottat ut sig avsnitt efter avsnitt av osande mystiska fyrtiotvåminuterskakor, vilka alla varit en försmak till den mustiga sachertårta till säsongsavslutning. "Major revelation" utlovad. Dubbel-avsnitt. Som mina lemmar smärtar.

Det paradoxala är att, hur mycket jag än längtar, inte är säker på att jag egentligen vill att onsdagskvällen ska komma i fruktan för vad som sedan ska komma; en fyra månaders ökenvandring i väntan på ljuva oktober. Jag minns hur det var för ett år sen, den sista scenen i säsong två som i dagar fick mig att driva runt som i en feberyra av Dostojevskiska (Dostojevskiska?) mått. För att inte tala om den diaboliska Cliffhangern första säsong lämnade oss i. Det värkte inne i mig.

Så nu sitter jag i alla fall här på fredagseftermiddagen och försöker jobba men glider gång efter annan obönhörligen in på lostpedia.com och läser om 'Greta', vita kaniner och 'Juxtapositional Eugenetics'. Aj.

Saatans Lost!

Karibou Coffee på 17:e och Pennsylvania Ave

Satans Karibou Coffee!

Jag inser att den klagan som här följer är synnerligen klichéartad, men min irritation kräver att jag får utlopp för den genom någon kanal och då jag inte bloggat på en vecka (och ett riktigt inlägg har ni inte fått läsa på länge, jag utgår från att ni ej längre besöker min blogg, vilket jag vill att ni ska veta inte väcker något ont blod. Samtidigt vill jag att ni ska veta att jag upp-skattar när ni kommenterar, till och med när Shahin drygar sig [Shahin är för övrigt den kanske hetaste skribenten på Göteborgs regngråa blogg-himmel, sanktionerad äv Göteborgs Handelshögskola [[besök hans blogg, [[[hur skriver man parantes inom parantes inom parantes?]]] som med all sannolikhet kommer att utvecklas till ett testamente över en mycket speciell ung mans galenskap, med oförklarliga kärleksförklaringar till ett mediokert lag i Europas sämsta fotbollsliga och påhopp på det egna läroverket som huvudingredienser ]] av någon mystisk anledning] blir jag glad över att ni tar er tiden. Jag inser att detta inlägg har utvecklats till ett tämligen svårläst stycke, och avslutar därmed parantesorgien här) känner jag mig manad att skriva något, även om jag kanske egentlgen inte har något substansiellt att tillföra.

Jag är för tillfället förhållandevis sysslolös och tillika förhållandevis uttråkad. Försökte åtgärda detta genom att gå på ett event på the Heritage Foundation, titulerat "In Defense (ja, man skriver 'defense' med 's' på amerikanska) of the Bush Doctrine' men somnade. Ni kan eventuellt se min tupplur på deras hemsida, då de sände skiten på en webcast. Efter att det hela var över och jag sagt adjö till den neokonservativa familjen bestämde jag mig för att gå hem. På vägen blev jag sugen på en kopp kaffe och svängde såeldes förbi Karibou Coffe (som Starbuck's fast enligt uppgift med gratis Wi-Fi) på hörnet av 17:e gatan och Pennsylvania Avenue och in-handlade en kopp. Strax innan min återkomst till ambassaden, ungefär som jag passerade Världsbanken där ett journalistuppbåd numera vakar dygnet runt i väntan på att Vargen ska slängas ur sin kula, upptäckte jag att kaffet läckt ut genom skarven på pappmuggen. Rakt på mitt lår. Har försökt åtgärda med varmt vatten men jag kan fortfarande ana en ful kontur.

Saatans Karibou Coffe!

Downing St t/r

England, alltså...

Ett utdrag ur ett PM, skrivet av Tony Blairs stabsmedlemmar i september angående dennes nu tillkännagjorda avgång:

"He needs to go with the crowds wanting more. He should be the star who won't even play that last encore."

Om man vill så rimmar det.

Himmelriket (2)

Jag lovade för en tid sedan uppföljning på inlägget titulerat "Himmelriket". Den tiden är nu kommen:

På gatorna, på åkrarna, på slagfälten

Glad första maj!

Har du demonstrerat! Själv har jag jobbat, gammal sosseminister som chef till trots. Tog det ganska lugnt ändå. Min 1/5-present består i år av en liten 'lika som bär'-dubbel jag känner ganska väl representerar arbetarrörelsens tillstånd våren 2007. Håll till godo, kamrat!

#1

#2

Irak t/r

Notera handsken

Akta er för amerikanska förkylningskurer!

Inledningsvis fungerar de visserligen utmärkt. Likt Navy Seals röker de ut snoret från dess hålor, frigör kraniet från den bultande huvudvärkens tyranni och smörjer som råolja igång ledvätskornas infrastruktur. Det är som att du står på ett hangarfartyg en solig dag och en massa matroser hurrar för dig. Det är starka grejer, sannerligen.

Sedan kommer tyvärr paralysen, du kan inte att göra någonting. Du sitter vid ditt skrivbord oförmögen att utföra någon arbetsuppgift mer omfattande än författande samt ivägskickande av mejl på högst tre rader, med adressen redan sparad i systemet så du slipper den fruktade Alt+2-manövern.

Pillerna har, för att fortsätta på Irakanalogin, likt Pentagon visserligen lyckats med både clear och hold men samtidigt misslyckats kapitalt med build-fasen. Således har pillerna, efter en del intern debatt, dragit sig ur och förkylningsterrorn härjar nu fritt.

Tolv timmars sömn, hemma från jobbet, Jeopardy med en fet sydstatere som åkte 43 berg- och dalbanor i elva delstater på två veckor och en gravid rabbin från New York, följt av såpor och knäppa lokalnyheter -ett alternativ för nästa president?

Rymden t/r (2)

Fugeln tar det?

Ryssland

...sörjer.

Han höll ut rätt länge ändå. Knäpp? Ja. Skum? Da. En av de roligaste statsmännen som på denna jord vandrat? Da! För oss 80-talister kommer Boris alltid minnas, ackompanjerat med ett nostalgiskt leende.

Mitt farväl består av ett stycke från dödsrunan i Posts nätupplaga.

When he was a small boy the family moved to a nearby town so his father could find work on a construction site. There the Yeltsins lived for 10 years in a ramshackle workers' dormitory where parents, children and a goat slept on the floor. There was no indoor plumbing. Water was from a well. The goat was the main source of milk and in the long, freezing winters, the main source of warmth.

"It was a fairly joyless time," Yeltsin wrote in his 1990 autobiography "Against the Grain."

Spatsiba! Na zdorovia!

Watergate (2)

Nöjd, Shahin?

Watergate

Någonstans i mitt undermedvetna

Jag minns i princip aldrig var jag drömt och när jag gör det är det oftast extremt fragmentariskt. En natt för ett tag sedan var det däremot annorlunda, och för att inte glömma drömmen har jag skrivit ner den.

Jag är Tony Soprano. Jag sitter iklädd morgonrock (vad annars?) i mitt eget barndomshem med Carm och ungarna. Det verkar dock som att A.J. och Meadow båda regresserat till småbarn. Det är eventuellt någon annan med oss i huset.

FBI står på baksidan av och ska precis storma. En ganska våldsam eldstrid utbryter, av någon anledning har de inte tänkt på att gå runt på framsidan, så jag flyr efter, en stunds skjutande, ut genom fönstret. Jag gömmer mig bland buskarna och springer över gatan till en granntomt. Så fortsätter det, jag hoppar från bakgård till bakgård, vid ett tillfälle snackar jag med några småbarn. Till slut inser jag att jag måste lämna tryggheten byns trädgårdar erbjuder och ta min tillflykt, åtminstone för en liten stund, ute på vägen. Detta projekt går väl och jag finner mig själv snart vid en återvinningsstation vid en liten grusväg.

Då händer lite skumma grejer, jag hör något mullra bakom mig. Det visar sig vara en liten hjord av dvärgbisonoxar med siktet inställt på mig. Jag lyckas för ett ögonblick klamra mig upp på ett av djuren och är på väg att rida iväg, men trillar olyckligtvis av och blir stångad. Då dyker ett lejon som kallar sig 'Aslan', men som jag klart och tydligt kan se inte alls besitter varken den pompa eller ståt som hos orginalet. Vi pratar lite, men jag minns inte om vad. Han verkar rätt pretto.

Därefter är jag inte helt klar over vad som händer, men det kan vara så att Aslankopian förvandlas till Sean Connery. Eller rättare sagt, två Sean Conneries, en liten, flintskallig och skäggig version och en stor och slätrakad med kalufs. Vi språkas en stund, de säger några visdomsord, varpå Carm, uncle Jun och några andra kommer över med bag-in-box (vitt!) som vi avnjuter; jag själv mestadels sittande i ett kasserat köksskåp, med gigantiska luckor, om fedsen skulle komma.

Sedan vaknar jag och minns, vilket alltså är väldigt ovanligt, alltså drömmen. Några teorier?

Andra avsnittet av de sista nio sänds i morgon klockan tio.

Någonstans i Vita Huset

Det blåser snålt i Distriktet; våren vill inte till sig och epitetet ’byigt’ har sällan känts mer träffande.

Även metaforiska vindar blåser över nationens huvudstad. Detta är visserligen vardagsmat i den politiska smältdegel som är Washington D.C. Men nu verkar det som att kanske, möjligen, eventuellt en kall liten vindil till sist trängt sig genom det annars så kompakta vindskydd presidentens go-to kille Karl ’MC’ Rove de senaste sju åren hukat sig i.

Historien är lång och invecklad och inte fokus för detta inlägg. Istället vill jag ta tillfället i akt att, med Wikipedias hjälp, låta er lära denne spin-guru lite närmare.

Jag ger er:

Karl Rove, We hardly know you:


Karl Rove, barnet:
In 1960, at the age of nine, Rove decided to support Richard Nixon

Karl Rove, följeslagaren:
In November 1973, Bush [d.ä.] asked Rove to take a set of car keys to his son George W. Bush, who was visiting home during a break from Harvard Business School. It was the first time the two met. "Huge amounts of charisma, swagger, cowboy boots, flight jacket, wonderful smile, just charisma - you know, wow", Rove recalled years later.

On 19 January 2005, Rove said George W. Bush was "one of the most intellectually gifted presidents we've had."

Karl Rove, kampanjarbetaren:
In the fall of 1970, Rove used a false identity to enter the campaign office of Democrat Alan J. Dixon, who was running for Illinois State Treasurer, and stole 1000 sheets of paper with campaign letterhead. Rove then printed fake campaign rally fliers promising "free beer, free food, girls and a good time for nothing", and distributed them at rock concerts and homeless shelters, with the effect of disrupting Dixon's rally (Dixon eventually won the election).

In 1986, just before a crucial debate in campaign, Rove claimed that his office had been bugged by Democrats. The police and FBI investigated and discovered that the bug's battery was so small that it needed to be changed every few hours, and the investigation was dropped. Critics suspected Rove had bugged his own office to garner sympathy votes in the close governor's race

Rove has been accused of using supposed pollsters to call voters to ask such things as whether people would be "more or less likely to vote for Governor Richards if [they] knew her staff is dominated by lesbians."

During the bitterly-contested 2000 Republican primary, allegations were made that Rove was responsible for a South Carolina push poll that used racist innuendo intended to undermine the support of Bush rival John McCain: "Would you be more likely or less likely to vote for John McCain for president if you knew he had fathered an illegitimate black child?"

Karl Rove, älskaren:
En reporter som i väntan på en intervju med Karl utanför dennes kontor snappade genom väggen upp det bevingade citatet: “We will fuck him. Do you hear me? We will fuck him. We will ruin him. Like no one has ever fucked him!”

Karl Rove, postmodernisten:
En krönikör sammanfattade 2004 Roves ontologiska och epistemologiska ställningstaganden: “All politicians operate within an Orwellian nimbus where words don't mean what they normally mean, but Rovism posits that there is no objective, verifiable reality at all. Reality is what you say it is” (Neal Gabler, Los Angeles Times; October 25, 2004)

Och slutligen, min personliga favorit:

Karl Rove, svenskdödaren:
Rove is a Norwegian-American. According to Bob Woodward's recent book, Rove is obsessed with the "historical duplicity" of the Swedes, who seized Norway back in 1814. According to Woodward, this nationalism manifested itself as hatred for Swedish weapons inspector Hans Blix.

Palisades

I två veckor lever jag det perfekta förortslivet i vackra Palisades på gränsen till Maryland. Jag sitter husvakt. Här lever rådjur och SUV-mammor, med några sorgliga undantag, i perfekt harmoni. Här kör man ner soptunnan till gatan på onsdagkvällar och kör upp dem igen dagen efter. Här hejar man på sina grannar, vars ungar spelar lacrosse på den lilla gräsmattan framför villan.

Härifrån kommer man inte utan bil, så jag har som extra topping dessutom tillgång till sådan. En beige Ford Escort från VM-året 1994, exotiskt nog med manuell växel (på gubbrocksradion spelar de Lowrider på väg till och från jobbet, eller John Mellencamp, eller Steely Dan. Sen är radiopratarna as. Jag hatar dem. De får Riks MorgonZoo att likna Filosofiska Rummet. Alltid en idiot som är tråkig och en vars yrke är att skratta lite en gång var trettionde sekund. En annan radiopratare fick nyss sparken för att han kallade ett gäng kvinnliga basketspelare 'Nappy-headed hos'). Här har alla TV-apparater minst 200 kanaler. Inklusive HBO och familjen Soprano som nu är tillbaka för sista gången. Även Earl är tillbaka; just i detta nu! Därför blir detta inlägg tyvärr lite ostrukturerat. Electrelane är också tillbaka! Och Linus, på planet tillbaka till Sverige. Huset är nu dubbelt så tomt, Han var en utmärkt hemmafru även om han inte lagade mat eller städade eller släppte till. Nu känner jag att detta blir alldeles för ostrukturerat, man skriver inte så långa paranteser som den ovan. Har säkert skrivit in på tok för många kommatecken, bäst jag slu

New York (3)

Ok. Jag har inte skrivit på ett tag; åtta dagar har passerat sedan sist. Jag är säker på att drygt en vecka är någon form av dödssynd i blogosfären och om någon tappat förtroende för mig och mitt bloggande har jag förståelse för det. Jag skulle kunna komma dragandes med undanflykter som att det inte hänt något att skriva om. Eller så skulle jag kunna påstå att det hänt en massa grejer och att jag helt enkelt inte hunnit skriva.Jag väljer ingetdera, jag gör det här gratis. Jag gör visserligen allt gratis, går upp innan sju på morgonen (sju!) mejlar, antecknar, dricker med amerikanska mått blaskigt kaffe (med amerikanska mått!), faxar (faxar!); jag läser till och med lite Washington Times då och då (Washington Times!). Men som de säger, du kan inte hora om du inte tar betalt.

Allt detta gratisknegande medför dock att jag känner att jag förtjänar lite semester jag inte har råd med då och då. Och när man bor ett par timmar från New York är det svårt att motivera en färd till Pittsburg. Så New York det blev, med Boston som aptitretare. Sällskapet stod Linus för.

Jätteroligt var det, igen. Jag - hoppas - att jag får chans att åka tillbaka snart. Och jag - hoppas - att Du vill hänga med!

Någonstans i Washington

New York (2)

The Tough Alliance ställde sig en gång i tiden frågan: Maybe maybe New York is where a boy could have some fun?

Ett par år senare kunde de mycket riktigt konstatera: Now I know that New York is where a boy could have some fun. Jag ställde mig själv samma fråga just här på bloggen och ja, vem som helst kan nog ha roligt i New York.

Efter en helg i storäpplet kan jag bara konstatera att man i hast borde ta sig för att bygga ett nytt New York. Ty om denna stad blir lika mycket bättre än Nya York är i förhållande till hålan på den lilla ön någonstans i öster (obs: jag har aldrig varit i York), kommer det inte finnas någon anledning att bo någon annanstans, för någon. Frågan är visserligen om det finns någon anledning att bo någon annanstans än senaste upplaga.

New York

Maybe maybe ovan nämnda stad is where a boy could have some fun?

Himmelriket

En liten vaggvisa för den som på denna sabbatsdag har svårt att sova:

Fortsättning följer inom kort

Göteborg? Maui? Gomorra?

Jaha ja.

FOTNOT: Den ogenerade hedonismen, här förkroppsligad i Oscars välsvarvade lår, ser du mer av på Gergös blogg)

Dubai (2)

Apropå föregående inlägg fick jag från en initierad källa precis reda på att Arabemiratiska Halliburton, som förra året omsatte 22,6 miljarder dollar, har en (sic) person som jobbar med PR (ej inräknat dennes sekreterare och ett par praktikanter).

Dubai

- Giving Choices

Nyheten slog ner som en bomb. Och det var inte att Ron Jeremy äntligen erkände 9/11-dåden. Inte heller att den drygt halva miljon invånare i Distriktet kanske nu ska få full rösträtt. Man skulle kunna tro att det var President och fru Bushs sambatakter nere i Sao Paolo. Men inte. Det mest chockerande som hänt i USA:s Canberra är att en gammal vän beställt flyttlass bort.

Nu lämnar Halliburtons flyttlass visserligen inte Washington utan i själva verket Huston, men de senaste... typ sju åren två månaderna och femton dagarna har det känts som att det funnits en särskild spirituell koppling mellan företaget och huvudstaden. En av mina roomies fick, likt så många andra unga ambitiösa nyexaminerade akademiker, chansen att börja en lovande karriär inom dess väggar.

Dubai är visserligen en häftig stad och jag är säker på att Hallie kommer att trivas i solen. Men ett företag som över tiden blivit lika amerikansk som äpplesås och avrättade utvecklingsstörda femåringar (ursäkta, orkade inte komma på något orginellt. min hjärna är sås och jag börjar få laptophandled).

Du kommer att vara saknad, H-Bur. Dick kommer säkert förbi med lite flyttgröt. Och vem vet, han kanske trivs så bra 'Over There' att han... Nä, det vill ju inte.

Jobbet t/r (2)

Det har från vissa håll spekulerats om att mina arbetsupggifter skulle vara enformiga, och jag tar på mig det, inte minst p g a mitt förra inlägg. Jag vill dock dementera att så skulle vara fallet. Igår var jag i betagande Baltimore på dagen och hjälpte till på en dubbelkonsert med försvenskade norskan Ane Brun.



Idag åkte jag till Senaten och gjorde en blixtvisit på ett Appropriations (typ underbudget eller dyl., jag är inte nationalekonom) Hearing om tillägg till arméns budget. Sedan bar det av till libertarianska tankesmedjan the Cato Institute på ett föredrag med titeln "A Case for With-drawal in Iraq". Sedan skrev jag ut en jävla massa papper.

Like sands through the hourglass, so are the days of our lives.

Jobbet t/r

06:45: Mobiltelefonens första väckarklocka ringer

07:07: Mobiltelefonens tredje och sista väckarklocka ringer

07:09: Jag kommer upp från min säng

07:43: Bussen kommer till mitt busstopp

07:58: Jag kommer till mitt jobb

09:04: Möte

10:06: Möte

12:27: Jag åker till ett möte

13:02: Möte
14:36: Lunch

15:04: Möte

16:58: Jag går hem till min lägenhet

Downtown

"Downtown... Things will be great when you're downtown" sjöng en gång Petula Clark. Nu är kanske inte Downtown Washington det coolaste av downtowns. Men visst händer det roliga saker även här. Idag hade min Koreofile rumskamrat Candace, två av hennes vänner samt jag vägarna förbi för att gå och se koreanska samhällskritiska skräckkomedin The Host (som var bra).

Då jag anlänt lite innan de andra stod jag på gathörnet 11:e och E och lyssnade på Talking Heads i solskenet. Plötsligt fick jag plötsligt syn på en liten folksamling i vardande ett tiotalmeter ifrån mig. I centrum stod en leende småskallig man med glasögon, iförd en ledig mundering bestående av skjorta innanför en duvblå (med reservation för färgblindhet) v-ringad tröja och khakis. Vid en andra anblick visade det sig att det var ingen mindre än 9/11-hjälten och tillika president-kandidaten Rudy Giuliani som stod och blev fotogaferad tillsammans med beundrande män och undrande barn.

Efter filmen väntade vi på bussen till Georgetown och blev vittne till något roligt. Plötsligt stod en ung man i tjugoårsåldern mitt i gatan och letade efter taxibilar. Han var märkbart överförfriskad. En första taxi, full med resenärer stannade snart vid ett rödljus och killen gick med raska steg till baksätesdörren vilken han utan framgång försökte öppna, då kvinnan i baksätet insett att det var läga att låsa. Efter ungefär tio sekunders fumlande med den låsta bildörren blev han varse om sitt misstag, men verkade inte särskilt förlägen, kanske lite besviken bara. Han var ju tvungen att åka till Arlington.

Nåväl, nästa taxi stod precis bakom. Samma procedur här, problemet denna gång var att bilen inte alls var någon taxi. Denna gång tog det tjugo sekunder, en arg bilist och tre poliser för att vår vän skulle inse sitt misstag. Två förbipasserande polisbilar hade fått syn på fyllot och gjort en u-sväng cirka tio meter bakom honom utan att detta noterats. Han blev plötsligt, om inte nyktrare så åtminstone något sobrare när han uppe på trottoaren fick sig en liten pratstund med de måttligt roade konstaplarna och vår buss tyvärr anlände. Det var som Cops om kameramännen anlänt innan copsen och helt obetalbart.

"You can forget all your troubles; forget all your cares, and go.... Downtown... where all the lights are bright... Downtown" Du sa det, Petula.

Ute

En arbetsvecka läggs till handlingarna. Bla bla bla jobb, bla bla bla helg bla...

Decadence commence; let's start the insanity.

Fotnot: Bilden ovan är tagen för en vecka sedan och framför kameran finner vi (fr v): Hererdo, typ pojkvän till min ena roomie Erika som kommer från från Fillipinerna, Yours Truly, min andra roomie Lin från Kina och en intressant ung man vid namn Ron ("I'm an AMAZING trance DJ!").

Smultronstället

Sveriges ambassad i Washington är inte bara en ambassad, som många av er vet. Den är en mötesplats, ett agora, en godisskål av glas och lattefärgade paneler, till bredden fylld av events och lysande marknadsöringstillfällen. Den är inte bara ett hus utan Sveriges hus; House of Sweden; ett... smultronställe för design- och marknadsföringskåta Scandofiler.

Ett exempel på hur detta hus är menat att fungera är gårdagskvällen då man visade Bergmans proto-road movieklassiker med den alltså passande titeln Smultronstället, eller som den heter här, Wild Strawberries. En massiv inbjudningsoffensiv kombinerat med noll krav på RSVP (OSA) från de filmsugna medförde att förberedelserna inledningsvis byggde på gar-deringar om en stor mängd besökare. Vi poppade därmed upp en gigantisk mängd smörpopcorn och ställde fram åtskilliga mängder cola, root beer och vatten. Dock hann Kung Bore för typ åttonde gången med att göra ett återbesök i stan och fokus för oron riktade nu in sig på om det skulle komma någon överhuvudtaget.

Resultatet var en blygsam men förväntansfull grupp, generellt äldre och/eller svenska, cineaster nere i Alfred Nobel Hall som fick bevittna dr. Isak Borgs kroppsliga och själsliga resa neråt, och en hink kalla popcorn för ambassadpersonalen att snaska på till tiokaffet idag.

En ambassadgäst hade dock inte tid att se på film. Som delansvarig för välkomnandet fick jag plötsligt syn på en svart bil som gled upp framför ambassadens vattenfallsomgärdade glasdörr. En chaufför klev ut, gick runt bilen och öppnade dörren till baksätet. För et ögonblick såg det ut som att det var en nyligen Oscarsbelönad Bergmanfantast som fått nys om hän-delsen, men när jag såg att den äldre herren var både ganska lång och bar skägg insåg jag att det istället var en välkänd, synnerligen välpensionerad, svensk affärsman som hade vägarna förbi. Denne man kom in, tämligen desorienterad och började tala engelska om att han hade ett möte i byggnaden. Eventansvarig ambassadrepresentant svarade på svenska att ja, välkommen till ambassaden, något affärsmannen inte fått grepp om. Stackars eventansvarig vidarebeodrade honom efter en kort runtvisning i foajén till vakten, men råkade bland ihop dennes efternamn med en känd golfares (och imitatörs). Han var nog van eller jet-lagad nog att inte fatta vad som hände. Skumma ögonbryn hade han i alla fall.

Jag ber om ursäkt om jag är i detta inlägg varit en aning långrandig och poänglös men jag har slutat jobba men hinner inte hem om innan Happy Hour börjar och har således lite tid att döda...

Kan dock tipsa om en lustig artikel om hur löjlig marknadsföring kan vara från dagens NY Times. Plus en bra MySpacesida, Bobby Baby, som halva Göteborg kanske redan lyssnar på. Här lyssnar man i alla fall inte på det, eller något mer indie än Carrie Underwood för den delen.

Walter Reed Army Medical Center

En ny måndag, en ny arbetsvecka. Rutinen sjunker sakta in, om än tämligen långsamt. Arbetsuppgifter börjar formas, den allmänna kaffemaskinens spiksopptunna brygd börjar uppskattas.

Denna dag kretsade kring händelserna vid Walter Reed Army Medical Center, vars misskötsel håller på att utvecklas till ett Abu Ghraib fast på hemmafronten. Måndagens arbetsinsats idag bestod således av fyra timmars sträcktittning av C-Span, TV-kanalen som sänder allt CNN, MSNBC och FOX News dömer för utdraget eller långtråkigt. Mellan tio och två visade man det första av tusentals kongressförhör som slutligen kommer att vrida och vända på härvan till hela det mögelinfesterade sjukhuset imploderar.

Imorgon kommer jag antagligen bli tvungen att åka ner till kongressen för att vara på plats för ett annat förhör, då med fokus på Iran, den sista onda axelmakten. Capitolium är sannerligen en upplevelse men nyhetens flyktiga behag tärs efter ett par bastningar med snacksaliga politiker lätt ner. Det är svårt att hålla sig vaken när representanten från endera Dakotan (Dakotat?) för åttonde gången vill tacka aktuellt vittne för att denne tagit sig tid att inställa sig, även om han eller hon i princip måste.

Men jag klagar inte, det är rätt nice.

Alexander Graham Bell Association for the Deaf and Hard of Hearing

Är detta roligt? Jag är osäker. Egentligen tillhör det väl tingens ordning att telefonens uppfinnare (förlåt Italien) föräras en organisation som jobbar med hörselhandikapp. Men ändå, det känns roligt och det är väl det som till syvende och sist ska räknas? Jag har grunnat på detta en längre tid nu och skulle uppskatta lite input.

Fotnot: Alexander Graham Bell Association for the Deaf and Hard of Hearing ligger på promenadavstånd från min lägenhet och på en promenad för en vecka sedan råkade jag passera byggnaden, tog ett foto och skrattade lite.

Cirkeln

I Washington finns det en hel del viktiga personer. Personer som måste skyddas från onda människor. Ett exempel på sådana är USA:s vicepresident Richard Bruce Cheney, av vänner kallad 'Dick'. Nu har denne man på senare tid inte särskilt poppis men detta vanliga smeknamn har även i allmänt språkbruk en annan innebörd, vilket gör att även de som inte känner någon större värme inför vicepresidentens person kan kalla honom Dick.

Veckans kanske största story i amerikansk media handlar om just Dick och hur en Afghansk självmordbombare - gissa - självmordsbombade sig i närheten av Dick när Dick var på blixtvisit i landet. Alltså finns det fog för att Dick ingår i den grupp viktika personer som måste få extra beskydd. Dick kan inte gå på gatan som en vanlig man och Dick kan inte försvinna in i mängden.

För att garantera Dicks säkerhet har vissa extra åtgärder tagits. En av dessa märkte jag när jag satellitkartgooglade mitt nya hem i Glover Park och märkte en mystisk cirkel strax bredvid. Det visade sig att inom denna cirkel bor ingen mindre än just Dick.

Vad ryms mer i denna vita, nej - pixlade - fläck på den Washingtonska kartan? Ingen vet. Eller? Lost-skaparna J.J Abrams och Damon Lindelof uppges till stor del ha baserat succéserien på just denna plats. Andra källor låter påskina att Usama bin L bor i husets jordkällare. Det ivrigaste ryktet är att stora delar av området utgörs av en inhängnad där en hjord gamla män strövar omkring, lyckligt ovetande om att jaktsäsongen snart står inför dörren.

Rymden t/r

Lincolnmonumentet t/r

Jag måste tyvärr ta tillbaka påståendet i inlägget 'Capitol Hill'; våren är inte på något sätt här. För tillfället snöar det ymnigt och jag stålsätter mig för en slaskfest av sällan skådat slag när snön väl lagt sig och börjat töa lagom till arbetsveckans inledning.

Igår var det dock annorlunda. Visserligen lite småkallt men ett strålande solsken bjöd in till långpromenad. Första målet var Georgetown University som är beläget en bit nedan för det Glover Park jag sakterliga börjar kalla hem. Sedan bar det av genom statsdelen med samma namn och vidare längs Potomacfloden till Lincolnmonumentet.

GU

Georgetown Lacrosselag 'Hoyas' har hemmamatch

Som på film. En grupp collegeungdomar, till synes lite på örat kastar en fotboll och uppmanar förbipasserande bilister att 'Honk for the Hoyas!!!'

Hundtricket:

Var är nu USA:s lagstiftande organ?

Tittut.

Motgången

Livet är fullt av både med- och motgångar. Mitt stötte idag på en liten släng av det senare slaget: Ironiskt nog härstammar denna ifrån just Motgången, adressen jag vanligtvis kallar hem. Detta hände: min nuvarande hyresgäst, vars namn här skall förbli onämnt lät, efter att jag desperat försökt få tag på honom angående en obetald hyra, meddela att han inte alls tänkte bo kvar till och med sommaren vilket var utgångsläget. Tyvärr stod inte detta i det kontrakt vi tecknade under översyn av hyresvärden och jag får nu alltså ta mig för att hitta en lämplig person att bo av tiden jag spenderar på andra sidan Atlanten. Han skulle i alla fall betala hyran.

Ja ja.

Capitol Hill

Våren kom idag. Igår var det vinter men idag är det vår. En strålande sol och tio grader ramade in kullen vars topp bekläds av Capitolium, byggnaden där USA:s lagstiftning sker, dit jag idag var på besök för en första orienteringsomgång. Det var mäktigt, som skrytbygge betraktat framstår verkställande maktens vita hus snarast som en blygsam sydspansk bergsstuga. När jag stod med parlamentsbyggnaden i ryggen och obelisken i rak linje framför Lincolnmonumentet i fjärran tror jag att en fågel för ett ögonblick kvittrade vinjetten till The West Wing. Bild på denna vy kommer förhoppningsvis inom kort.

Jag var visserligen aldrig inne i själva kongressen utan de byggnader dess båda kammare (senaten och representanthuset) använder för att inhysa sina invalda samt hålla förhör i det otal kommittéer, vilka gör mycket av det faktiska arbetet. Det är överraskande lätt att komma in i dessa byggnader, en säkrehetskontroll som för tankarna tillbaka till flyplatserna häromleden är allt du behöver genomlida för att få till träde till dessa den lagstiftande maktens korridorer. I en av dessa passerade jag bland annat en öppen dörr med två bistra sekreterare som satt innanför och skrev, utanför vilken en skylt som löd Senator John McCain, Arizona satt uppspikad.

John Hopkin's University

I Washington går man allt som oftast på 'events', vilka diverse organisationer och tankesmedjor anordnar. Dessa består i att någon eller några politiker, akademiker eller allmänt sakkunniga pratar om ett ämne, varpå denne tar frågor från en publik som består av diverse personer i kostym samt en pakistanier från Voice of America.

Idag var jag på min andra, vid John Hopkins University där the Sejong Society, en organisation vars medlemmar tycker att Korea är det bästa som finns, låtit bjuda in två män att tala om Koreas band till Kina.

Jag misstänker tyvärr att jag inom en tid kommer att bli utslängd från mitt rum, då portiérn i huset jag just flyttat in i bad mig skriva in mig på liggaren. Detta kan bara innebära trubbel. Jag ska försöka se till att hinna ta ett fotografi av sovjetiska ambassaden innan denna sorgens dag.

Det är ingen bra idé att att äta florsockerbeströdd semla iförd svart kostym.

Sovjetiska ambassaden

Jag har ryska och tillika Sovjetiska ambassaden utanför mitt fönster. Den är stor, vit och sovjetisk; en kolossal kloss. Den dominerar panoramat och blockerar majoriteten av andra eventuella utsiktsmöjligheter.

Här borde jag naturligtvis lagt en bild på vyn från mitt fönster men det kommer senare. Detta är mitt första inlägg och jag börjar med en mjukstart samt en brasklapp: det är långt ifrån säkert huruvida denna blogg kommer att uppdateras särskilt ofta eller ens överleva den kalla Washingtonska förvåren. När den väl uppdateras kommer jag dock att försöka inkludera fotografier, exempelvis föreställande Sovjetunionens ambassad sedd genom min fönsterruta.

Välkommen!