Ön

Satans Lost!

Det gör ont i kroppen, jag längtar så att det gör ont i min kropp. Onsdag klockan tio, varför kan du inte vara fredag klockan sju minuter över två?

Efter att ha saggat ihop en smula under säsong två och stora delar av säsong tre har Lost-skaparna, firma Abrams/Lindelof tagit sig samman och under de senaste månaderna i en jämn ström (inga satans tvåveckors-uppehåll) spottat ut sig avsnitt efter avsnitt av osande mystiska fyrtiotvåminuterskakor, vilka alla varit en försmak till den mustiga sachertårta till säsongsavslutning. "Major revelation" utlovad. Dubbel-avsnitt. Som mina lemmar smärtar.

Det paradoxala är att, hur mycket jag än längtar, inte är säker på att jag egentligen vill att onsdagskvällen ska komma i fruktan för vad som sedan ska komma; en fyra månaders ökenvandring i väntan på ljuva oktober. Jag minns hur det var för ett år sen, den sista scenen i säsong två som i dagar fick mig att driva runt som i en feberyra av Dostojevskiska (Dostojevskiska?) mått. För att inte tala om den diaboliska Cliffhangern första säsong lämnade oss i. Det värkte inne i mig.

Så nu sitter jag i alla fall här på fredagseftermiddagen och försöker jobba men glider gång efter annan obönhörligen in på lostpedia.com och läser om 'Greta', vita kaniner och 'Juxtapositional Eugenetics'. Aj.

Saatans Lost!