torsdag 8 mars 2007

Smultronstället

Sveriges ambassad i Washington är inte bara en ambassad, som många av er vet. Den är en mötesplats, ett agora, en godisskål av glas och lattefärgade paneler, till bredden fylld av events och lysande marknadsöringstillfällen. Den är inte bara ett hus utan Sveriges hus; House of Sweden; ett... smultronställe för design- och marknadsföringskåta Scandofiler.

Ett exempel på hur detta hus är menat att fungera är gårdagskvällen då man visade Bergmans proto-road movieklassiker med den alltså passande titeln Smultronstället, eller som den heter här, Wild Strawberries. En massiv inbjudningsoffensiv kombinerat med noll krav på RSVP (OSA) från de filmsugna medförde att förberedelserna inledningsvis byggde på gar-deringar om en stor mängd besökare. Vi poppade därmed upp en gigantisk mängd smörpopcorn och ställde fram åtskilliga mängder cola, root beer och vatten. Dock hann Kung Bore för typ åttonde gången med att göra ett återbesök i stan och fokus för oron riktade nu in sig på om det skulle komma någon överhuvudtaget.

Resultatet var en blygsam men förväntansfull grupp, generellt äldre och/eller svenska, cineaster nere i Alfred Nobel Hall som fick bevittna dr. Isak Borgs kroppsliga och själsliga resa neråt, och en hink kalla popcorn för ambassadpersonalen att snaska på till tiokaffet idag.

En ambassadgäst hade dock inte tid att se på film. Som delansvarig för välkomnandet fick jag plötsligt syn på en svart bil som gled upp framför ambassadens vattenfallsomgärdade glasdörr. En chaufför klev ut, gick runt bilen och öppnade dörren till baksätet. För et ögonblick såg det ut som att det var en nyligen Oscarsbelönad Bergmanfantast som fått nys om hän-delsen, men när jag såg att den äldre herren var både ganska lång och bar skägg insåg jag att det istället var en välkänd, synnerligen välpensionerad, svensk affärsman som hade vägarna förbi. Denne man kom in, tämligen desorienterad och började tala engelska om att han hade ett möte i byggnaden. Eventansvarig ambassadrepresentant svarade på svenska att ja, välkommen till ambassaden, något affärsmannen inte fått grepp om. Stackars eventansvarig vidarebeodrade honom efter en kort runtvisning i foajén till vakten, men råkade bland ihop dennes efternamn med en känd golfares (och imitatörs). Han var nog van eller jet-lagad nog att inte fatta vad som hände. Skumma ögonbryn hade han i alla fall.

Jag ber om ursäkt om jag är i detta inlägg varit en aning långrandig och poänglös men jag har slutat jobba men hinner inte hem om innan Happy Hour börjar och har således lite tid att döda...

Kan dock tipsa om en lustig artikel om hur löjlig marknadsföring kan vara från dagens NY Times. Plus en bra MySpacesida, Bobby Baby, som halva Göteborg kanske redan lyssnar på. Här lyssnar man i alla fall inte på det, eller något mer indie än Carrie Underwood för den delen.

1 kommentar:

shahinos sa...

jaha...vem fan var the distinguished guest då?!
jag hatar danskar.