Någonstans i glesbygden

Torbjörn Fälldin med vänner har skrivit ett tänkvärt debattinlägg i dagens DN. Inspirerad av detta vill jag gärna att tidningen någon gång under nästa vecka publicerar även min debattartikel. Jag kan korta ner den om det behövs, Mats Bergstrand.

Du kan inte välja vem du är och det är ingenting fel med att plöja åkrar. Men när det handlar om barn, då måste vi kollektivt ta vårt ansvar och inse att det gått för långt.

FN:s Barnkonvention är mycket tydlig på att det just är barnets bästa som är vad som till syvende och sist ska räknas, även om detta ibland innebär att en del vuxna som vill bli föräldrar inte kan anses lämpliga för detta ändamål.

Jag har som sagt ingenting emot dessa personer. I Sverige är vi en demokrati där varje person har rätt till sina val och till sin egen identitet. Är man lantbrukare så är man. Inget fel i det. Men, återigen, barnets bästa är vad som måste räknas.

Tittar vi på FN:s barnkonvention kan vi bland annat läsa i artikel 13, paragraf ett, att:

Barnet skall ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.

Vidare tillslås i paragraf 17, artikel 1 (a) att det åligger konventionsstaterna att:

uppmuntra massmedier att sprida information och material av socialt och kulturellt värde för barnet

Glesbygden ligger långt efter tätorter vad gäller tillgång till bredband. I många fall har dessa personer inte ens en vanlig modemuppkoppling. I dagens IT-värld lämnas ett barn som växer upp i ett hem utan tillfredsställande internetuppkoppling utan en rättvis chans att "söka, motta och sprida information".

Artikel 24, paragraf ett, handlar om rätt till sjukvård:

Konventionsstaterna erkänner barnets rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa och rätt till sjukvård och rehabilitering. Konventionsstaterna skall sträva efter att säkerställa att inget barn är berövat sin rätt att ha tillgång till sådan hälso- och sjukvård.

Hur långt är det mellan två genomsnittliga vårdcentraler i norrlands inland om 11-åriga Maj-Gull skulle bli biten av en ko och behöva en rabiesspruta? Hur snabbt kan en traktor ta sig fram längs rapsfälten i Skåne om, gud förbjude olyckan skulle vara framme och 5-åriga Jöns skulle ha råkat ut för en olycka med skördetröskan?

I artikel 16, paragraf tre hittar vi dock kanske det mest övertygande argumentet. Texten lyder:

Inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och sitt anseende.

Vi vuxna vet att det inte är något fel med att bo på landet, tvärtom är det ofta en fridfull tillvaro utan många av de problem vi 'konventionella' stadsbor lever i utan de krav och den stress som är legio i urbana områden. Det är heller inte något klandervärt att vara bonde. Bönder håller dessutom glesbygden vid liv och förser oss med prima svenska råvaror.

Men föreställ dig ett barn (ett barn!) som på sin första dag i grundskolan, vilket ofta även är dennes första egentliga kontakt med omvärlden, på tiorasten blir utsatt för en kaskad av smädesord såsom 'skogsmulle', 'lantis', eller rent av 'bonde'. Dessa ord kanske kan tyckas harmlösa, du kanske själv använt något i en skämtsam ton mot någon nyinflyttad norrlänning. Men att utsätta ett barn för detta kan ha stora konsekvenser för dennes fortsatta utveckling.

Det största steget mot att låta bönder skaffa barn vore att låta dem ingå i vanliga äktenskap. Därför är det av största vikt att den inrättning vi har idag, där bönder i trettioårsåldern bilar in till närmaste tätort under helgen, konsumerar stora mängder alkohol och finner sig en tillfällig 'vän' för natten, för att i gryningen köra de femtio milen tillbaka till gården och TV 1000, inte ändras.

Äktenskapet är den kulturella och biologiska institution, vars främsta och kanske enda syfte är att avla fram barn. Det är viktigt att denna tradition hålls vid liv även i framtiden, samt bibehålls i sitt naturliga tillstånd. Att låta bönder gifta sig vore ett hot mot detta tusenåriga inrättning. Vi vet alla att alla kvinnor lämnar glesbygden vid första tillfälle. Vi känner även till konsekvenserna av vad som händer när storstadskvinnor ändå försöker lämna staden för landet.

TV 4-programmet Bonde söker fru kan tyckas vara ett mycket varmt och charmigt program om att mot alla odds finna kärleken. Samtidigt visar det med all klarhet på hur onaturligt det vore om dessa bönder faktiskt skulle skaffa familj. Tänk dig hur det skulle se ut när 9-åriga Ninni frågar sin bondefar och sin uppsökta-fru-mor om hur det gick till när mamma och pappa träffades. "Jo du, lilla Ninni. Det gick till så att jag anmälde mig till ett TV-program där jag fick välja ut en grupp främmande kvinnor att bo på min gård, varpå de en efter en gallrades ut eller lämnade självmant, förhoppningsvis efter att jag småhånglat lite med dem. Till sist var det bara din mamma som stod ut, och - vips - där var du!"

Jag uppmanar därmed lagstiftare och allmänhet att tänka till än en gång gällande konsekvenserna. Det är absolut ingenting fel med bönder. Ingenting alls. Men tänk på barnen.