New York (2)

The Tough Alliance ställde sig en gång i tiden frågan: Maybe maybe New York is where a boy could have some fun?

Ett par år senare kunde de mycket riktigt konstatera: Now I know that New York is where a boy could have some fun. Jag ställde mig själv samma fråga just här på bloggen och ja, vem som helst kan nog ha roligt i New York.

Efter en helg i storäpplet kan jag bara konstatera att man i hast borde ta sig för att bygga ett nytt New York. Ty om denna stad blir lika mycket bättre än Nya York är i förhållande till hålan på den lilla ön någonstans i öster (obs: jag har aldrig varit i York), kommer det inte finnas någon anledning att bo någon annanstans, för någon. Frågan är visserligen om det finns någon anledning att bo någon annanstans än senaste upplaga.

New York

Maybe maybe ovan nämnda stad is where a boy could have some fun?

Himmelriket

En liten vaggvisa för den som på denna sabbatsdag har svårt att sova:

Fortsättning följer inom kort

Göteborg? Maui? Gomorra?

Jaha ja.

FOTNOT: Den ogenerade hedonismen, här förkroppsligad i Oscars välsvarvade lår, ser du mer av på Gergös blogg)

Dubai (2)

Apropå föregående inlägg fick jag från en initierad källa precis reda på att Arabemiratiska Halliburton, som förra året omsatte 22,6 miljarder dollar, har en (sic) person som jobbar med PR (ej inräknat dennes sekreterare och ett par praktikanter).

Dubai

- Giving Choices

Nyheten slog ner som en bomb. Och det var inte att Ron Jeremy äntligen erkände 9/11-dåden. Inte heller att den drygt halva miljon invånare i Distriktet kanske nu ska få full rösträtt. Man skulle kunna tro att det var President och fru Bushs sambatakter nere i Sao Paolo. Men inte. Det mest chockerande som hänt i USA:s Canberra är att en gammal vän beställt flyttlass bort.

Nu lämnar Halliburtons flyttlass visserligen inte Washington utan i själva verket Huston, men de senaste... typ sju åren två månaderna och femton dagarna har det känts som att det funnits en särskild spirituell koppling mellan företaget och huvudstaden. En av mina roomies fick, likt så många andra unga ambitiösa nyexaminerade akademiker, chansen att börja en lovande karriär inom dess väggar.

Dubai är visserligen en häftig stad och jag är säker på att Hallie kommer att trivas i solen. Men ett företag som över tiden blivit lika amerikansk som äpplesås och avrättade utvecklingsstörda femåringar (ursäkta, orkade inte komma på något orginellt. min hjärna är sås och jag börjar få laptophandled).

Du kommer att vara saknad, H-Bur. Dick kommer säkert förbi med lite flyttgröt. Och vem vet, han kanske trivs så bra 'Over There' att han... Nä, det vill ju inte.

Jobbet t/r (2)

Det har från vissa håll spekulerats om att mina arbetsupggifter skulle vara enformiga, och jag tar på mig det, inte minst p g a mitt förra inlägg. Jag vill dock dementera att så skulle vara fallet. Igår var jag i betagande Baltimore på dagen och hjälpte till på en dubbelkonsert med försvenskade norskan Ane Brun.



Idag åkte jag till Senaten och gjorde en blixtvisit på ett Appropriations (typ underbudget eller dyl., jag är inte nationalekonom) Hearing om tillägg till arméns budget. Sedan bar det av till libertarianska tankesmedjan the Cato Institute på ett föredrag med titeln "A Case for With-drawal in Iraq". Sedan skrev jag ut en jävla massa papper.

Like sands through the hourglass, so are the days of our lives.

Jobbet t/r

06:45: Mobiltelefonens första väckarklocka ringer

07:07: Mobiltelefonens tredje och sista väckarklocka ringer

07:09: Jag kommer upp från min säng

07:43: Bussen kommer till mitt busstopp

07:58: Jag kommer till mitt jobb

09:04: Möte

10:06: Möte

12:27: Jag åker till ett möte

13:02: Möte
14:36: Lunch

15:04: Möte

16:58: Jag går hem till min lägenhet

Downtown

"Downtown... Things will be great when you're downtown" sjöng en gång Petula Clark. Nu är kanske inte Downtown Washington det coolaste av downtowns. Men visst händer det roliga saker även här. Idag hade min Koreofile rumskamrat Candace, två av hennes vänner samt jag vägarna förbi för att gå och se koreanska samhällskritiska skräckkomedin The Host (som var bra).

Då jag anlänt lite innan de andra stod jag på gathörnet 11:e och E och lyssnade på Talking Heads i solskenet. Plötsligt fick jag plötsligt syn på en liten folksamling i vardande ett tiotalmeter ifrån mig. I centrum stod en leende småskallig man med glasögon, iförd en ledig mundering bestående av skjorta innanför en duvblå (med reservation för färgblindhet) v-ringad tröja och khakis. Vid en andra anblick visade det sig att det var ingen mindre än 9/11-hjälten och tillika president-kandidaten Rudy Giuliani som stod och blev fotogaferad tillsammans med beundrande män och undrande barn.

Efter filmen väntade vi på bussen till Georgetown och blev vittne till något roligt. Plötsligt stod en ung man i tjugoårsåldern mitt i gatan och letade efter taxibilar. Han var märkbart överförfriskad. En första taxi, full med resenärer stannade snart vid ett rödljus och killen gick med raska steg till baksätesdörren vilken han utan framgång försökte öppna, då kvinnan i baksätet insett att det var läga att låsa. Efter ungefär tio sekunders fumlande med den låsta bildörren blev han varse om sitt misstag, men verkade inte särskilt förlägen, kanske lite besviken bara. Han var ju tvungen att åka till Arlington.

Nåväl, nästa taxi stod precis bakom. Samma procedur här, problemet denna gång var att bilen inte alls var någon taxi. Denna gång tog det tjugo sekunder, en arg bilist och tre poliser för att vår vän skulle inse sitt misstag. Två förbipasserande polisbilar hade fått syn på fyllot och gjort en u-sväng cirka tio meter bakom honom utan att detta noterats. Han blev plötsligt, om inte nyktrare så åtminstone något sobrare när han uppe på trottoaren fick sig en liten pratstund med de måttligt roade konstaplarna och vår buss tyvärr anlände. Det var som Cops om kameramännen anlänt innan copsen och helt obetalbart.

"You can forget all your troubles; forget all your cares, and go.... Downtown... where all the lights are bright... Downtown" Du sa det, Petula.

Ute

En arbetsvecka läggs till handlingarna. Bla bla bla jobb, bla bla bla helg bla...

Decadence commence; let's start the insanity.

Fotnot: Bilden ovan är tagen för en vecka sedan och framför kameran finner vi (fr v): Hererdo, typ pojkvän till min ena roomie Erika som kommer från från Fillipinerna, Yours Truly, min andra roomie Lin från Kina och en intressant ung man vid namn Ron ("I'm an AMAZING trance DJ!").

Smultronstället

Sveriges ambassad i Washington är inte bara en ambassad, som många av er vet. Den är en mötesplats, ett agora, en godisskål av glas och lattefärgade paneler, till bredden fylld av events och lysande marknadsöringstillfällen. Den är inte bara ett hus utan Sveriges hus; House of Sweden; ett... smultronställe för design- och marknadsföringskåta Scandofiler.

Ett exempel på hur detta hus är menat att fungera är gårdagskvällen då man visade Bergmans proto-road movieklassiker med den alltså passande titeln Smultronstället, eller som den heter här, Wild Strawberries. En massiv inbjudningsoffensiv kombinerat med noll krav på RSVP (OSA) från de filmsugna medförde att förberedelserna inledningsvis byggde på gar-deringar om en stor mängd besökare. Vi poppade därmed upp en gigantisk mängd smörpopcorn och ställde fram åtskilliga mängder cola, root beer och vatten. Dock hann Kung Bore för typ åttonde gången med att göra ett återbesök i stan och fokus för oron riktade nu in sig på om det skulle komma någon överhuvudtaget.

Resultatet var en blygsam men förväntansfull grupp, generellt äldre och/eller svenska, cineaster nere i Alfred Nobel Hall som fick bevittna dr. Isak Borgs kroppsliga och själsliga resa neråt, och en hink kalla popcorn för ambassadpersonalen att snaska på till tiokaffet idag.

En ambassadgäst hade dock inte tid att se på film. Som delansvarig för välkomnandet fick jag plötsligt syn på en svart bil som gled upp framför ambassadens vattenfallsomgärdade glasdörr. En chaufför klev ut, gick runt bilen och öppnade dörren till baksätet. För et ögonblick såg det ut som att det var en nyligen Oscarsbelönad Bergmanfantast som fått nys om hän-delsen, men när jag såg att den äldre herren var både ganska lång och bar skägg insåg jag att det istället var en välkänd, synnerligen välpensionerad, svensk affärsman som hade vägarna förbi. Denne man kom in, tämligen desorienterad och började tala engelska om att han hade ett möte i byggnaden. Eventansvarig ambassadrepresentant svarade på svenska att ja, välkommen till ambassaden, något affärsmannen inte fått grepp om. Stackars eventansvarig vidarebeodrade honom efter en kort runtvisning i foajén till vakten, men råkade bland ihop dennes efternamn med en känd golfares (och imitatörs). Han var nog van eller jet-lagad nog att inte fatta vad som hände. Skumma ögonbryn hade han i alla fall.

Jag ber om ursäkt om jag är i detta inlägg varit en aning långrandig och poänglös men jag har slutat jobba men hinner inte hem om innan Happy Hour börjar och har således lite tid att döda...

Kan dock tipsa om en lustig artikel om hur löjlig marknadsföring kan vara från dagens NY Times. Plus en bra MySpacesida, Bobby Baby, som halva Göteborg kanske redan lyssnar på. Här lyssnar man i alla fall inte på det, eller något mer indie än Carrie Underwood för den delen.

Walter Reed Army Medical Center

En ny måndag, en ny arbetsvecka. Rutinen sjunker sakta in, om än tämligen långsamt. Arbetsuppgifter börjar formas, den allmänna kaffemaskinens spiksopptunna brygd börjar uppskattas.

Denna dag kretsade kring händelserna vid Walter Reed Army Medical Center, vars misskötsel håller på att utvecklas till ett Abu Ghraib fast på hemmafronten. Måndagens arbetsinsats idag bestod således av fyra timmars sträcktittning av C-Span, TV-kanalen som sänder allt CNN, MSNBC och FOX News dömer för utdraget eller långtråkigt. Mellan tio och två visade man det första av tusentals kongressförhör som slutligen kommer att vrida och vända på härvan till hela det mögelinfesterade sjukhuset imploderar.

Imorgon kommer jag antagligen bli tvungen att åka ner till kongressen för att vara på plats för ett annat förhör, då med fokus på Iran, den sista onda axelmakten. Capitolium är sannerligen en upplevelse men nyhetens flyktiga behag tärs efter ett par bastningar med snacksaliga politiker lätt ner. Det är svårt att hålla sig vaken när representanten från endera Dakotan (Dakotat?) för åttonde gången vill tacka aktuellt vittne för att denne tagit sig tid att inställa sig, även om han eller hon i princip måste.

Men jag klagar inte, det är rätt nice.

Alexander Graham Bell Association for the Deaf and Hard of Hearing

Är detta roligt? Jag är osäker. Egentligen tillhör det väl tingens ordning att telefonens uppfinnare (förlåt Italien) föräras en organisation som jobbar med hörselhandikapp. Men ändå, det känns roligt och det är väl det som till syvende och sist ska räknas? Jag har grunnat på detta en längre tid nu och skulle uppskatta lite input.

Fotnot: Alexander Graham Bell Association for the Deaf and Hard of Hearing ligger på promenadavstånd från min lägenhet och på en promenad för en vecka sedan råkade jag passera byggnaden, tog ett foto och skrattade lite.

Cirkeln

I Washington finns det en hel del viktiga personer. Personer som måste skyddas från onda människor. Ett exempel på sådana är USA:s vicepresident Richard Bruce Cheney, av vänner kallad 'Dick'. Nu har denne man på senare tid inte särskilt poppis men detta vanliga smeknamn har även i allmänt språkbruk en annan innebörd, vilket gör att även de som inte känner någon större värme inför vicepresidentens person kan kalla honom Dick.

Veckans kanske största story i amerikansk media handlar om just Dick och hur en Afghansk självmordbombare - gissa - självmordsbombade sig i närheten av Dick när Dick var på blixtvisit i landet. Alltså finns det fog för att Dick ingår i den grupp viktika personer som måste få extra beskydd. Dick kan inte gå på gatan som en vanlig man och Dick kan inte försvinna in i mängden.

För att garantera Dicks säkerhet har vissa extra åtgärder tagits. En av dessa märkte jag när jag satellitkartgooglade mitt nya hem i Glover Park och märkte en mystisk cirkel strax bredvid. Det visade sig att inom denna cirkel bor ingen mindre än just Dick.

Vad ryms mer i denna vita, nej - pixlade - fläck på den Washingtonska kartan? Ingen vet. Eller? Lost-skaparna J.J Abrams och Damon Lindelof uppges till stor del ha baserat succéserien på just denna plats. Andra källor låter påskina att Usama bin L bor i husets jordkällare. Det ivrigaste ryktet är att stora delar av området utgörs av en inhängnad där en hjord gamla män strövar omkring, lyckligt ovetande om att jaktsäsongen snart står inför dörren.