Irak t/r

Notera handsken

Akta er för amerikanska förkylningskurer!

Inledningsvis fungerar de visserligen utmärkt. Likt Navy Seals röker de ut snoret från dess hålor, frigör kraniet från den bultande huvudvärkens tyranni och smörjer som råolja igång ledvätskornas infrastruktur. Det är som att du står på ett hangarfartyg en solig dag och en massa matroser hurrar för dig. Det är starka grejer, sannerligen.

Sedan kommer tyvärr paralysen, du kan inte att göra någonting. Du sitter vid ditt skrivbord oförmögen att utföra någon arbetsuppgift mer omfattande än författande samt ivägskickande av mejl på högst tre rader, med adressen redan sparad i systemet så du slipper den fruktade Alt+2-manövern.

Pillerna har, för att fortsätta på Irakanalogin, likt Pentagon visserligen lyckats med både clear och hold men samtidigt misslyckats kapitalt med build-fasen. Således har pillerna, efter en del intern debatt, dragit sig ur och förkylningsterrorn härjar nu fritt.

Tolv timmars sömn, hemma från jobbet, Jeopardy med en fet sydstatere som åkte 43 berg- och dalbanor i elva delstater på två veckor och en gravid rabbin från New York, följt av såpor och knäppa lokalnyheter -ett alternativ för nästa president?

Rymden t/r (2)

Fugeln tar det?

Ryssland

...sörjer.

Han höll ut rätt länge ändå. Knäpp? Ja. Skum? Da. En av de roligaste statsmännen som på denna jord vandrat? Da! För oss 80-talister kommer Boris alltid minnas, ackompanjerat med ett nostalgiskt leende.

Mitt farväl består av ett stycke från dödsrunan i Posts nätupplaga.

When he was a small boy the family moved to a nearby town so his father could find work on a construction site. There the Yeltsins lived for 10 years in a ramshackle workers' dormitory where parents, children and a goat slept on the floor. There was no indoor plumbing. Water was from a well. The goat was the main source of milk and in the long, freezing winters, the main source of warmth.

"It was a fairly joyless time," Yeltsin wrote in his 1990 autobiography "Against the Grain."

Spatsiba! Na zdorovia!

Watergate (2)

Nöjd, Shahin?

Watergate

Någonstans i mitt undermedvetna

Jag minns i princip aldrig var jag drömt och när jag gör det är det oftast extremt fragmentariskt. En natt för ett tag sedan var det däremot annorlunda, och för att inte glömma drömmen har jag skrivit ner den.

Jag är Tony Soprano. Jag sitter iklädd morgonrock (vad annars?) i mitt eget barndomshem med Carm och ungarna. Det verkar dock som att A.J. och Meadow båda regresserat till småbarn. Det är eventuellt någon annan med oss i huset.

FBI står på baksidan av och ska precis storma. En ganska våldsam eldstrid utbryter, av någon anledning har de inte tänkt på att gå runt på framsidan, så jag flyr efter, en stunds skjutande, ut genom fönstret. Jag gömmer mig bland buskarna och springer över gatan till en granntomt. Så fortsätter det, jag hoppar från bakgård till bakgård, vid ett tillfälle snackar jag med några småbarn. Till slut inser jag att jag måste lämna tryggheten byns trädgårdar erbjuder och ta min tillflykt, åtminstone för en liten stund, ute på vägen. Detta projekt går väl och jag finner mig själv snart vid en återvinningsstation vid en liten grusväg.

Då händer lite skumma grejer, jag hör något mullra bakom mig. Det visar sig vara en liten hjord av dvärgbisonoxar med siktet inställt på mig. Jag lyckas för ett ögonblick klamra mig upp på ett av djuren och är på väg att rida iväg, men trillar olyckligtvis av och blir stångad. Då dyker ett lejon som kallar sig 'Aslan', men som jag klart och tydligt kan se inte alls besitter varken den pompa eller ståt som hos orginalet. Vi pratar lite, men jag minns inte om vad. Han verkar rätt pretto.

Därefter är jag inte helt klar over vad som händer, men det kan vara så att Aslankopian förvandlas till Sean Connery. Eller rättare sagt, två Sean Conneries, en liten, flintskallig och skäggig version och en stor och slätrakad med kalufs. Vi språkas en stund, de säger några visdomsord, varpå Carm, uncle Jun och några andra kommer över med bag-in-box (vitt!) som vi avnjuter; jag själv mestadels sittande i ett kasserat köksskåp, med gigantiska luckor, om fedsen skulle komma.

Sedan vaknar jag och minns, vilket alltså är väldigt ovanligt, alltså drömmen. Några teorier?

Andra avsnittet av de sista nio sänds i morgon klockan tio.

Någonstans i Vita Huset

Det blåser snålt i Distriktet; våren vill inte till sig och epitetet ’byigt’ har sällan känts mer träffande.

Även metaforiska vindar blåser över nationens huvudstad. Detta är visserligen vardagsmat i den politiska smältdegel som är Washington D.C. Men nu verkar det som att kanske, möjligen, eventuellt en kall liten vindil till sist trängt sig genom det annars så kompakta vindskydd presidentens go-to kille Karl ’MC’ Rove de senaste sju åren hukat sig i.

Historien är lång och invecklad och inte fokus för detta inlägg. Istället vill jag ta tillfället i akt att, med Wikipedias hjälp, låta er lära denne spin-guru lite närmare.

Jag ger er:

Karl Rove, We hardly know you:


Karl Rove, barnet:
In 1960, at the age of nine, Rove decided to support Richard Nixon

Karl Rove, följeslagaren:
In November 1973, Bush [d.ä.] asked Rove to take a set of car keys to his son George W. Bush, who was visiting home during a break from Harvard Business School. It was the first time the two met. "Huge amounts of charisma, swagger, cowboy boots, flight jacket, wonderful smile, just charisma - you know, wow", Rove recalled years later.

On 19 January 2005, Rove said George W. Bush was "one of the most intellectually gifted presidents we've had."

Karl Rove, kampanjarbetaren:
In the fall of 1970, Rove used a false identity to enter the campaign office of Democrat Alan J. Dixon, who was running for Illinois State Treasurer, and stole 1000 sheets of paper with campaign letterhead. Rove then printed fake campaign rally fliers promising "free beer, free food, girls and a good time for nothing", and distributed them at rock concerts and homeless shelters, with the effect of disrupting Dixon's rally (Dixon eventually won the election).

In 1986, just before a crucial debate in campaign, Rove claimed that his office had been bugged by Democrats. The police and FBI investigated and discovered that the bug's battery was so small that it needed to be changed every few hours, and the investigation was dropped. Critics suspected Rove had bugged his own office to garner sympathy votes in the close governor's race

Rove has been accused of using supposed pollsters to call voters to ask such things as whether people would be "more or less likely to vote for Governor Richards if [they] knew her staff is dominated by lesbians."

During the bitterly-contested 2000 Republican primary, allegations were made that Rove was responsible for a South Carolina push poll that used racist innuendo intended to undermine the support of Bush rival John McCain: "Would you be more likely or less likely to vote for John McCain for president if you knew he had fathered an illegitimate black child?"

Karl Rove, älskaren:
En reporter som i väntan på en intervju med Karl utanför dennes kontor snappade genom väggen upp det bevingade citatet: “We will fuck him. Do you hear me? We will fuck him. We will ruin him. Like no one has ever fucked him!”

Karl Rove, postmodernisten:
En krönikör sammanfattade 2004 Roves ontologiska och epistemologiska ställningstaganden: “All politicians operate within an Orwellian nimbus where words don't mean what they normally mean, but Rovism posits that there is no objective, verifiable reality at all. Reality is what you say it is” (Neal Gabler, Los Angeles Times; October 25, 2004)

Och slutligen, min personliga favorit:

Karl Rove, svenskdödaren:
Rove is a Norwegian-American. According to Bob Woodward's recent book, Rove is obsessed with the "historical duplicity" of the Swedes, who seized Norway back in 1814. According to Woodward, this nationalism manifested itself as hatred for Swedish weapons inspector Hans Blix.

Palisades

I två veckor lever jag det perfekta förortslivet i vackra Palisades på gränsen till Maryland. Jag sitter husvakt. Här lever rådjur och SUV-mammor, med några sorgliga undantag, i perfekt harmoni. Här kör man ner soptunnan till gatan på onsdagkvällar och kör upp dem igen dagen efter. Här hejar man på sina grannar, vars ungar spelar lacrosse på den lilla gräsmattan framför villan.

Härifrån kommer man inte utan bil, så jag har som extra topping dessutom tillgång till sådan. En beige Ford Escort från VM-året 1994, exotiskt nog med manuell växel (på gubbrocksradion spelar de Lowrider på väg till och från jobbet, eller John Mellencamp, eller Steely Dan. Sen är radiopratarna as. Jag hatar dem. De får Riks MorgonZoo att likna Filosofiska Rummet. Alltid en idiot som är tråkig och en vars yrke är att skratta lite en gång var trettionde sekund. En annan radiopratare fick nyss sparken för att han kallade ett gäng kvinnliga basketspelare 'Nappy-headed hos'). Här har alla TV-apparater minst 200 kanaler. Inklusive HBO och familjen Soprano som nu är tillbaka för sista gången. Även Earl är tillbaka; just i detta nu! Därför blir detta inlägg tyvärr lite ostrukturerat. Electrelane är också tillbaka! Och Linus, på planet tillbaka till Sverige. Huset är nu dubbelt så tomt, Han var en utmärkt hemmafru även om han inte lagade mat eller städade eller släppte till. Nu känner jag att detta blir alldeles för ostrukturerat, man skriver inte så långa paranteser som den ovan. Har säkert skrivit in på tok för många kommatecken, bäst jag slu

New York (3)

Ok. Jag har inte skrivit på ett tag; åtta dagar har passerat sedan sist. Jag är säker på att drygt en vecka är någon form av dödssynd i blogosfären och om någon tappat förtroende för mig och mitt bloggande har jag förståelse för det. Jag skulle kunna komma dragandes med undanflykter som att det inte hänt något att skriva om. Eller så skulle jag kunna påstå att det hänt en massa grejer och att jag helt enkelt inte hunnit skriva.Jag väljer ingetdera, jag gör det här gratis. Jag gör visserligen allt gratis, går upp innan sju på morgonen (sju!) mejlar, antecknar, dricker med amerikanska mått blaskigt kaffe (med amerikanska mått!), faxar (faxar!); jag läser till och med lite Washington Times då och då (Washington Times!). Men som de säger, du kan inte hora om du inte tar betalt.

Allt detta gratisknegande medför dock att jag känner att jag förtjänar lite semester jag inte har råd med då och då. Och när man bor ett par timmar från New York är det svårt att motivera en färd till Pittsburg. Så New York det blev, med Boston som aptitretare. Sällskapet stod Linus för.

Jätteroligt var det, igen. Jag - hoppas - att jag får chans att åka tillbaka snart. Och jag - hoppas - att Du vill hänga med!

Någonstans i Washington